Lotta: Jag och Björn hade ett litet bråk häromdagen
Lisa: Jaha, vad var det om då?
Ludde: Handlade det om att ni hade för hårt sex?
Serious man, det är dags att ta tag i uppfostringsbiten gällande snorvalpen. Det är ett mysterium hur Ronja, Lotta och jag kom att bli sådana belevade och artiga uppenbarelser i jämförelse med den lille.
I helgen återupplevde jag ljuva barndomsminnen: dansföreställning på Idun. Mycket var sig likt: skogstokiga barn på sugarrush ockuperar korridorer och loger, hårspray, puderdamm, svettiga kroppar och överskridd maximumkapacitet bidrar till obefintlig syrehalt och förväntan, nervositet och upphetsning skapar en stämning som går att ta på. Tyvärr var det också mycket som inte var detsamma jämfört med unga år, det sköna nervöspirret i magen infann sig aldrig riktigt, lösviktsgodiset var utbytt mot nötter och mammas föträffliga scenklädskreationer var ersatt av en halvsjabbig insats från egen sida. Men vad spelar det för roll? Lisa Charlotte Diehl entrar scenen och det är tamejfan precis lika jävla fantastiskt som när jag var elva! Adrenalinet pumpar, leendet går från öra till öra och dansglädjen uppfyller mig fullkomligt. Efter mina fyra minuter i rampluset tar det mig sedan åtta dansnummer att återgå till normal andhämtning...dessa hemska konsekvenser av ålderdom!
Många danselever får blommor av nära och kära efter showen. Inte jag. Bilden nedan visar istället min gåva, mottagen från Rickard, Simon, Mattias och Ida. Ett helhjärtat försök till blombukett. När jag sedan bar omkring på kreationen kände jag mig på något märkligt vis tvungen att urskuldra mig då folk gav mig fundersamma blickar. "Ja, vissa får blommor..andra får, jaaa"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar