Pow Pow

Det snöar, massor. Hela byn är i extas. Och som det kryllar av folk på båda bergen. Mexikanarna med hyrskidor och jeans på, asiaterna som relativt nyligen anslutit sig till nedförsåkningskulturen och fullkomligt begraver sig i kulörta färger, obscena hörlurar och pösiga täckbyxor. Pappa Jim från Seattle har letat fram 80-talslaggen och engagerar ivrigt de snoriga små. Säsongarna är också ute och åker, om än ojande över köerna, nybörjarna och trängseln. Bland dessa hittar vi såklart svenskarna; nästan orimligt utrustade med lavinutrustning (även i pisten), senaste haglöfsjackan och sådär härligt skandinaviskt naturliga och rosiga om kinderna. Australiensarna är också här för säsongen, och många och omisskännliga är dem; gräsrökande halvdana snowboardåkare. Men den mest intressanta gruppen är tveklöst pudersnöeremiterna. Dessa inbitna Whistlerbor som knappt vistats utomhus upp till nu. Vi närmar oss januari, november levererade över 300cm och december kommer att bjuda på likvärdiga nummer och först nu vågar sig powder-junkiesarna utanför dörren. Det är fascinerande och märkligt vilken standard som förväntas.

Det flyter på

Det var en gång någon som inspirerade mig på många sätt och bland annat lärde han mig de fem tibetanska riterna. Fem yoga-inspirerade övningar som man upprepar tjugo gånger vardera, tar tjugo lagoma minuter. En bra start på dagen helt enkelt.

Och jobbet gick bra. Tyckte minsann att det var en fin dricks jag gick hem med. Bara för att upptäcka att svenska Sofia som jobbar på ett creperie gick hem med tredubbelt så mycket idag. Vad mer krävs förutom att vara alla till lags och lite till? Jag får nog fråga Sofia...

Fyra öl och två förlorade matcher i biljard på Cinnamon Bear. Nu ska jag tvinga mig själv att se slutet på "Earthlings". Om pappa får veta att undertecknad håller på att bli heltidsvegetarian får han spader. Än behöver han inte veta något...

Pappa kom hit!

Idag har jag tänkt mycket på min pappa och saknat honom. Jag hade så himla gärna velat att han skulle se all denna fantastiska terräng och skidåkning, det hade han älskat.

Alldeles solo åkte jag idag, av helt fri vilja. Och vilken dag sen! jag fick bestämma helt själv varthän det skulle gå. Och så pushade jag mig själv att åka på en massa ställen som jag kanske egentligen inte vågar eller tror att jag klarar av. Och jag åkte bra, jäkligt bra stundtals. Idag hade pappa varit stolt över mig.

Stå på två

Mongolie Grill heter stället där jag ska börja jobba på onsdag. Vilket betyder att jag måste säga upp mig från Milestones där jag bara har jobbat i två veckor och det är ju en sånt förbaskat tråkgöra. Men Jippi! Äntligen ett servitrisjobb, äntligen ska plånboken få sprängas av lycka! Japp, kanadickerna och amerikanarna dricksar så det heter duga.

Snowboard idag. Och den där känslan av coolhet jag hade i tonåren när jag först gav mig på snowboardåkandet fortsätter att infinna sig även i vuxen ålder. Av outgrundliga anledningar. Jomen visst, det är helt oslagbart att klampa omkring i bekväma skor och bära på en enda sammanhängande utrustning men där slutar snowboardargumenten. Skidor är överlägset. Det krävs lite mer förnumstighet och finlir. Det är nämligen stört omöjligt att gå i pjäxor, bära skidorna på axeln och stavarna i handen och röka en joint samtidigt.

Troligen ett dåligt val

Helskotta, kom precis hem efter att ha tagit beslutet att inte gå ut. Och nu ångrar jag mig. Stenmycket. Och min dumma anledning att inte gå ut fast att alla andra i hela vida världen är ute utom jag är att ingen vinflaska till förfest fanns att tillgå. Vilket såklart skulle innebära en nykter utgång, ve och fasa! Och sen har jag blivit lite granna rundare om magen sen jag kom hit och det vet ju alla att öl sätter sig precis sådär charmigt pang på magen så det var också en dålig anledning att inte gå ut. Nu har jag istället slängt in en påse smörpopcorn i micron för att trösta mig med, rena rama hälsokuren!

Lätt lätt liv

Whistler är inte så dumt, inte så dumt alls. En fristad för lättja, äventyrslust och barnsligt beteende. Och jo, det är skitjobbigt att gå på 7000 arbetsintervjuer för ett enkelt servitrisjobb och ändå få nobben. Jag har ingen aning om vad tilltänkta arbetsgivare vill höra men jag brukar spänna blicken i dem, säga defintely lite för ofta och le mitt snea snusleende. Har funkat sådär hitills.

Men när den där påfrestande uppgiften att sälja sin själ är klappat och klart och man slavar och ler och svettas för 70 kr/h så är Whistlerlivet en tämligen enkel ekvation att lösa. Den består nämligen av endast tre ingredienser; Åka skidor, dricka öl, jobba. Mycket basalt, enkelt och trivsamt.

Trevliga Andreas Helsing bjöd idag med mig på picknick i backen. Lite irriterad ringer jag Sanna och ber henne att vara lite mer specifik i sin beskrivning över exakt var dom befann sig, det är ett stort berg. Meningslöst, en grupp på 30 svenskar med fullt dugliga högtalare är svårt att missa. Nästa gång kanske jag också hoppar i "Kicken" precis som coolingarna i nyaste norröna jackorna och fetaste armada-skidorna.

Avklätt

Av någon outgrundlig anledning hamnade Sanna och jag på en svensexa igår, vi var inte dom enda tjejerna där. Vi var bara lite mer påklädda än dom andra tre damerna. Att hyra ett kolossalt stort hus i fjällen fjorton killar för att sedan dra dit strippor och dricka öl ur röda plastmuggar stämmer så himla bra överens med min nidbild av nordamerikaner. Men roligt hade vi minsann.

Till snickerboa ränner han...

Här är en man på sniskan. Men något som inte är på sniskan är den inverkan som han har på mig. För bara några minuter sen klädde jag av mig naken som dagen jag föddes på skype som om jag verkligen trodde att det skulle funka. Att jäklar här gäller det att vara beredd för när som helst kryper han nog in under mitt fluffiga kanadensiska täcke och gör det sådär extraordinärt. Men kvar var bara jag när tidsskillnaden gjorde sig påmind, inte alls sådär superb på att göra det extraordinärt.

Sylvassa armbågar i Whistler

Nu sitter jag hemma på min adress i Alta Vista strax utanför Whistler village och vässar armbågarna. För vässade armbågar är precis vad lilla lammet Lisa behöver om hon ska ha en ärlig chans att hugga ett utav dessa så eftertraktade servitrisjobb där klämkäck är nyckeln till framgång. Stora bröst i en behå som på ett onaturligt sätt bekämpar gravitationen är inte heller ett minus. På den fronten inser jag dock mina begränsningar. Men jag är ju rock & roll för bövelen, erfarenhet så det sjunger om det och charmigaste svärmorsdrömmen i mannaminne! Och här står jag nu utanför otaliga skithak, spottar ut snusen och puffar upp pagen innan jag klampar in och med min gällaste röst ber om att få bli anställd. Så jag gör lite good karma grejor vid sidan av, så att jag samlar lite poäng hos universum som sedan kommer att belöna mig med ett anständigt jobb. Typ skottar trappen fast ingen bett mig och sådana värdiga uppgifter. Måndag blir en tio-poängs dag, jobb ska fixas och liftkort inhandlas. Men idag är det den heliga söndagen, en vilodag som skänkts oss och som bör användas för kontemplation och rekreation. Att dricka öl och kolla på skidfilm kan vara en sådan aktivitet.