Mina nya jeans

Ni som trodde att slalompjäxor var guds straff till mänskligheten, höjden av obekvämlighet - välkomna att försöka pressa er i mina nya jeans modell korvskinn. Dom är svarta, dyra, en aning glansiga och fantastiskt osköna. Att det gör ont att överhuvudtaget röra sig med dom på är ett mindre problem som bleknar i jämförelse med övriga skador dom förorsakar. Efter ett helt arbetspass plus utgång med konstant sockerdricka i fötterna på grund av minskat blodflöde tack vare jeansen är det en härjad Lisa som vacklar hem. Simon, min partner i krig, skäms i sådan utsträckning över mina högljudda gnällrop och pinsamma försök till gång att han till slut ger upp sin välförtjänta, statusförhöjande krycka i hopp om att vi åtminstone ska infinna oss hemma innan gryningen. Nästa dag, vid mitt dagliga morgontoalettbesök, upptäcker jag något mystiskt, två identiska blåmärken på utsidan av båda låren. Who to blame? Jeansen. På ica fungerar inte VISA-kortet då jag kvällen innan förvarat kortet i jeansfickan och det nu antagit formen av mitt lår till följd av jeansens oförklarigliga tajthet.

Såna är dom, mina nya jeans. Tajta som bara den, Obekväma som satan. Och snygga - det enda argument som krävs för att jag ska utsätta mig själv för plågan igen och igen och igen...

Svetten

Han får ta mycket skit, den lilla stackaren till lillebror jag har. Och skit, det är precis vad han luktar i detta ögonblick (Och vid andra otaliga tillfällen). Jag kommer ut från toan, ser till min glädje en bedårande hemkommen Ludvig sittandes i köket, storasysterinstinkten slår till och med armarna utsträckta planerar jag att överösa honom med hårda kramar och slemmiga pussar. I sista sekunden får jag varningen: "Rör honom inte, han stinker svett!" Pojkstackarn får en lätt puss på pannan innan han upprörd lämnar köket. Lotta: "Pjuh att han gick, jag fick huvudvärk av hans stank". På övervåningen slår han igång TV:n, pappa rusar efter: "Ingen TV, bara duscha Ludvig!". Ludvig: "Men åååååh". Pappa: "Ja det är ett hårt liv att vara skitig!"

Ja, ungen utsöndrar faktiskt svett likt en marathonlöpare, och gott luktar det inte. Släpper vi ut honom offentligt kommer folk tro att lillstackarn lever under usla familjeförhållanden där föräldrarnas personliga problem är så stora att omvårdnaden om barnen blir lidande, så till den milda grad att dom knappt är i stånd att sköta ungarnas hygien. Och så ringer dom socialen, Ludvig blir tvångsomhändertagen, mamma och pappa polisanmälda och jag får skämmas.

Nu slogs duschen igång, jag tar ett lättnadens andetag. Ytterligare en gång klarade vi oss undan aina.

Traces

Nycirkusgruppen "The Seven Fingers" bjöd igår Umeå på en föreställning utan motstycke. "Traces" heter uppsättningen, framförd av fem onaturligt attraktiva och böjliga kanadensare. Jag skippade afrikanska dansen, sket i att plugga och spenderade mina sista sparade kronor till förmån för 90 minuters stolsittande. Jag ångrar det inte en sekund. Vad jag däremot ångrar är varför inte jag ägnat varje vaket ögonblick av mitt nittonåriga liv åt akrobatiska övningar, modern dans, teater, skateboardåkning, basket och piano så att jag också hade fått medverka i detta fantastiska ting. Nä just det, glömde för ett ögonblick bort att det är fysikaliskt omöjligt och övernaturligt att utföra vad dom gjorde. Det finns ingen som slå knut på sig själv, göra trippelvolter, åka skateboard OCH spela piano. Allt är fejk, hela publiken blev lurad. Jag kan inte förstå att jag var så lättlurad.

Trams

Nu var det tamejfan ett jävla bra tag sedan något publicerades på den här bloggen! Jag har haft för stor prestationsångest för att logga in på bloggen ens en gång, jag vill ju att bloggen ska vara rolig, jag vill ju att ni ska älska mig, skratta åt mig och stilla mitt bekräftelsebehov. Faktum är att jag är skittråkig just nu, jag bloggar skittrist och det duger inte. Här är ett axplock av vad som rör sig i knoppen:

Det tycks för mig helt och hållet förnuftigt och relevant att två månader innan studenten hoppa av skolan. Inom en mycket snar framtid kommer jag lägga mina sparpengar på att betala bekanta för att skriva uppsatser om kvinnors rösträtt, autism, stora rikens uppgång och fall och annat intressant drabbel. Min lägenhet är ett slagfält, den luktar lax sedan två dagar tillbaka och man får ont i fötterna av att trampa på allt indraget grus. Beträffande aktiviteter med det andra könet har jag kommit att fokusera speciellt mycket på en man, till mitt förtret eller förnöjelse har jag inte kunnat utröna än. Det blir en sommar som lovligt byte i alla fall, så mycket är säkert! För övrigt kör jag stenhårt (lite lögn) på GI-metoden för ett tag framöver. Det innebär i princip att jag med gott samvete trycker i mig kilovis med jordnötter, gräddiga såser, tunga köttbitar och standardmjölk i tron att jag kommer vara the shit på beachen i sommar. Det går fint, i onsdags drack jag tre glas vin men det har jag redan förlåtit mig själv för. Idag skiner solen, jag är skitsnygg i håret och ska nu ut på tillförordnat uppdrag: hitta en manlig strippa till imorgon.

Peace out


Det här är jag.

Benstommen

Detta eviga tjat. Detta eviga tjat om Beach 2008, att jag ska bli så snygg och smal. Detta extremt irriterande tjejdrabbel som innefattar även mig - bullmagen är för stor, axlarna för breda, låren för feta bla bla bla...Denna halvtaskiga självuppfattning har givetvis en grund, den döljer en skrämmande historia som förföljer mig än idag. Denna händelse vågar jag påstå är den utseenderelaterade händelse som utan tvivel etsat sig fast hårdast. Fina komplimanger och uppmuntran bestämmer sig för det mesta rätt kvickt att fly mitt minne, händelser som den här biter sig fast likt efterhängsna killar.

Året var 2006. Dåvarande pojkvän Eric och jag befann oss på Filippinerna i fem långa veckor. Erics mamma härstammar från denna avlägsna asiatiska nation vilket oundvikligen gör Eric till halvfilippin. På Filippinerna är människorna små och mörkhåriga. I Sverige ansågs Eric och jag som ett petite par. Eric är halvkort och smal. Jag är kort och halvsmal. På Filippinerna var vi jättar, storväxta, högresta och enorma. För Erics del var det okej, det finns trots allt långa Filippiner och dessutom ser han ut som dem. Långa Filippinskor finns inte, jag var längre, större och arton nyanser ljusare än ALLA av kvinnligt kön i detta land. Känslan veckorna igenom kan bäst beskrivas som otymplig. Eric njöt av mitt obekväma tillstånd och gjorde så gott han kunde för att späda på. En ljummen kväll i december satt vi som vanligt på Erics tremennings terass och rökte cigaretter, spelade kort och plinkade på gitarrer. Jag hade hoppats på att slippa men i vanlig ordning drar trakasserierna igång. Någon drar ett skämt, Eric hittar ett kryphål och så vips så slinker den ur - nånting nånting "Lisa is fat". Erics tremenning Oden ser mitt sårade ansiktsuttryck och vill, som den genomgoda människa hon faktiskt är, komma till undsättning - "No, Lisa is not fat, she's just.........big-boned! Jag var mållös, är det än.

PromPromPorn

Om dryga två månader kommer Folkets hus i Umeå att befolkas av 1000 st alkoholsugna, uppmärksamhetslystna ungdomar i sena tonåren. Ynglingarna i fråga kommer några få veckor senare att ta del av ett av livets absolut viktigaste skeenden och befinner sig därför rent mentalt för det mesta uppe i det blå. Konsekvenserna av denna allmänt rådande sinnesstämning är påtagliga. Smärre och grövre modemissar utlovas garanterat. Stolta föräldrar med ovanligt vassa armbågar påträffas. Fyllesnubbel på röda mattan är inte en omöjlighet. Noll antal räknade förskräckliga hårkreationer däremot ÄR en omöjlighet. Skolpatriotiska bröl kommer att kväva alla försök till bordskonversationer, läppstiftbefläckade tänder en inte helt ovanlig syn, slipsarna i slutet(?) av kvällen knutna runt huvudet, folkölsfyllan ett faktum och toakön milslång.

Det är med spänning jag räknar ner till Umeås Studentbal 2008!

Naturligtvis ville jag vara evenemangets ansikte utåt och därmed representera allt vad det står för.




På riktigt kommer Balen 2008 att bli något utöver det vanliga, balkommiteén har utfört ett strålande jobb och hoppas självfallet att deras många uppoffringar kommer att uppskattas och applåderas. Som dedikerad balkommiteé-medlem förväntar jag mig evig berömmelse och rikedom in case of success. Om inte tar jag avstånd från allt, står inte för något och tar ingen skit.