Benstommen

Detta eviga tjat. Detta eviga tjat om Beach 2008, att jag ska bli så snygg och smal. Detta extremt irriterande tjejdrabbel som innefattar även mig - bullmagen är för stor, axlarna för breda, låren för feta bla bla bla...Denna halvtaskiga självuppfattning har givetvis en grund, den döljer en skrämmande historia som förföljer mig än idag. Denna händelse vågar jag påstå är den utseenderelaterade händelse som utan tvivel etsat sig fast hårdast. Fina komplimanger och uppmuntran bestämmer sig för det mesta rätt kvickt att fly mitt minne, händelser som den här biter sig fast likt efterhängsna killar.

Året var 2006. Dåvarande pojkvän Eric och jag befann oss på Filippinerna i fem långa veckor. Erics mamma härstammar från denna avlägsna asiatiska nation vilket oundvikligen gör Eric till halvfilippin. På Filippinerna är människorna små och mörkhåriga. I Sverige ansågs Eric och jag som ett petite par. Eric är halvkort och smal. Jag är kort och halvsmal. På Filippinerna var vi jättar, storväxta, högresta och enorma. För Erics del var det okej, det finns trots allt långa Filippiner och dessutom ser han ut som dem. Långa Filippinskor finns inte, jag var längre, större och arton nyanser ljusare än ALLA av kvinnligt kön i detta land. Känslan veckorna igenom kan bäst beskrivas som otymplig. Eric njöt av mitt obekväma tillstånd och gjorde så gott han kunde för att späda på. En ljummen kväll i december satt vi som vanligt på Erics tremennings terass och rökte cigaretter, spelade kort och plinkade på gitarrer. Jag hade hoppats på att slippa men i vanlig ordning drar trakasserierna igång. Någon drar ett skämt, Eric hittar ett kryphål och så vips så slinker den ur - nånting nånting "Lisa is fat". Erics tremenning Oden ser mitt sårade ansiktsuttryck och vill, som den genomgoda människa hon faktiskt är, komma till undsättning - "No, Lisa is not fat, she's just.........big-boned! Jag var mållös, är det än.