Bed Bugs

Det är ett riktigt snuskigt hostel i Brisbane vi har hamnat på. Åtta killar av varierande odör plus en tyska och jag huserar i ett hav av axe flaskor, "boardies" och snuskiga handdukar. För några timmar sedan satte hostelet dock pricken över i:et genom upptäckandet av ilskna små bed bugs i TV-rummet. Så av alla med alla kläder illa kvickt, in i tvättmaskinen och så kroppen in i duschen för att för andra gången idag tvätta håret och kroppen.

En sjuk sak hände idag. Johan och jag är på väg till mataffären och passerar några affärer och restauranger. Och vem står där och tappar upp vatten på ett litet hak om inte Umeå-Line! Hej ba.

Ja what else. Vi har lämnat tillbaka bilen efter tre fina veckor tillsammans. Vi har varit på nöjespark i Surfers paradise och utsatt oss själva för ett förskräckligt fritt fall. På samma dag hann vi även med en ljus-ljud-spegel-rymd upplevelse uppdelat på 20 sjuka små rum. Vädret har behandlat oss gott. Imorse lämnade Sebastian Ulonska Viklands oss och åkte tillbaka till Sydney.

Efter en springtur efter floden här i Brisbane har vi kommit fram till att detta är en oväntat vacker stad.

Hopp!

Det är ju svårt att tro att människor frivilligt slänger sig ur ett flygplan på 4200 meters höjd men det var alltså precis det vi betalade 1800 kr för. Och satan i gatan vad roligt det var! Naturligtvis agerade alla krafter för att göra mig så nervös som möjligt. Den lilla grupp som skulle hoppa, inklusive Johan och jag, stod alla och väntade på sina instruktörer, männen med dom stora ryggsäckarna. Och dom kom, en och en. Tog med sig sitt offer och satte sig i flygplanet. Och så var det bara jag kvar. När han slutligen dök upp och vi satte oss tillrätta skrämmande nära den stora öppna luckan i flygplanet upplyste Johan mig om att det förmodligen betydde att vi skulle hoppa först. Jag fick en smärre hjärtattack och alla skrattade gott. För att spä på min rädsla för att dö böjer sig killen mitt emot mig fram och börjar rycka i min sele och utbrister "well this is a bit loose, what crack head put this on?". HJÄLP MIG.

När vi sedan kommer upp på skrämmande 4200 meters höjd och jag redan har ångrat mig för länge sen öppnas luckan och jag blir bokstavligen utvält. Alla fina förberedelser vi gjorde på marken om hur viktigt det är att ha kroppen på si och så vis skiter min skojfriske, gräsrökande instruktör i. Sen faller vi. I 200 km/h. I SEXTIO sekunder. Kinderna fladdrar och munnen känns snustorr. Sen, tjoff, vi stannar i luften av fallskärmen som vecklas ut. Sen seglar vi några fantastiska minuter över ett lummigt, soligt, strandkantat Australien. Och jag vill aldrig komma ner.

Det var som om livet slog en i Ansiktet, typ "Känn att du lev!"

Back in Byron

Solen har kommit! Efter regniga dagar har vi valsignats med sol. Vi njuter i fulla drag och skyddar vara kritvita skinn sa gott det gar. Tillbaka i Byron Bay efter ett besok i den overkliga byn Nimbin. Australiens Christiania. Ett litet samhalle mitt ute i ingenstans vars enda syfte ar att legalisera cannabis. Ett samhalle byggt for grasrokare. Vi snackar munchies i mangder, rullpapper, intruktionsbocker, bongar, pipor, batiktrojor, trasmycken och rokelser till forbannelse.

Imorgon ska Johan och jag gora nagot roligt. Och dodslaskigt.

Lortig Lisa

Det kanns som roskilde 2007. Allt ar blott och smutsigt med andra ord. Sex dagar har vi nu varit ute och taltat och igar kom vi fram till den lilla hippiehalan Byron Bay. Har ar det bluesfestival och alla campingar ar overfulla och luktar gras. Hitills har vi haft det finfint. I Nelson Bay huserade en Kanguru i vart yttertalt och vi joggade efter vattenbrynet i morgonsolen. I Kempsey bodde vi ute i skogen, eldade en hel massa och traffade pa bade Kangurur, en varan, nat stort igelkottsliknande och tusentals oandligt hogljudda faglar. Har i Byron stannar vi nog ett tag till innan vi drar vidare till Brisbane. Peace

Mot brännan

Igår skulle vi grilla. Här i Australien finns det ingen tändvätska. Vid midnatt åt vi middag. Vi har även kirrat bil till vår road trip som tar sin början på tisdag. Så nu blir det en station wagon, två tält och ett gasolkök som väntar. Här är livet bra ska ni veta. Idag har vi legat på Bondi Beach och stekt våra vita skinn. Nu är dom inte längre vita utan brandbilsfärgade. Jag siktar på smutsbrun. Just nu är bara smutsig, Johan tycker att jag ska duscha så jag säger yes sir och hejdå.