Det är ju svårt att tro att människor frivilligt slänger sig ur ett flygplan på 4200 meters höjd men det var alltså precis det vi betalade 1800 kr för. Och satan i gatan vad roligt det var! Naturligtvis agerade alla krafter för att göra mig så nervös som möjligt. Den lilla grupp som skulle hoppa, inklusive Johan och jag, stod alla och väntade på sina instruktörer, männen med dom stora ryggsäckarna. Och dom kom, en och en. Tog med sig sitt offer och satte sig i flygplanet. Och så var det bara jag kvar. När han slutligen dök upp och vi satte oss tillrätta skrämmande nära den stora öppna luckan i flygplanet upplyste Johan mig om att det förmodligen betydde att vi skulle hoppa först. Jag fick en smärre hjärtattack och alla skrattade gott. För att spä på min rädsla för att dö böjer sig killen mitt emot mig fram och börjar rycka i min sele och utbrister "well this is a bit loose, what crack head put this on?". HJÄLP MIG.
När vi sedan kommer upp på skrämmande 4200 meters höjd och jag redan har ångrat mig för länge sen öppnas luckan och jag blir bokstavligen utvält. Alla fina förberedelser vi gjorde på marken om hur viktigt det är att ha kroppen på si och så vis skiter min skojfriske, gräsrökande instruktör i. Sen faller vi. I 200 km/h. I SEXTIO sekunder. Kinderna fladdrar och munnen känns snustorr. Sen, tjoff, vi stannar i luften av fallskärmen som vecklas ut. Sen seglar vi några fantastiska minuter över ett lummigt, soligt, strandkantat Australien. Och jag vill aldrig komma ner.
Det var som om livet slog en i Ansiktet, typ "Känn att du lev!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så jävla jävla jävla roligt, jag dör! Lyllos er. Vad modiga ni är! Hoppas ni har det bra i övrigt också. Love.
Shit pommes, jag känner rädslan och friheten bara av att läsa det du ahr skrivit, jag är super avis!
Puss
Heeelt otroligt! Antar att känslan är rätt svår att beskriva men det lär ju ha varit grymt. Åh vad jag är avundsjuk på dig och din resa just nu.
Skicka en kommentar