Hämmad själ

Jag har åkt cross för första gången. Jag satt bak iförd hjälm, pilotglasögon, skinnjacka och mjukisbyxor. Dåren som körde var cool och hade såna där häftiga handskar men ingen hjälm, den satt på mitt huvud. Vi körde upp på rödberget, tjyvrökte en cigg och fortsatte sedan med den högst olagliga körningen ut efter älven. Vid en grillstuga stannade vi, klädde av oss nakna och badade. När vi sedan stod och lufttorkade sträckte jag mig efter mobilen och tjyvtog en nakenbild.

Och nej, året var inte 2003 och jag var inte fjorton. Detta hände igår, året är 2008 och sist jag kollade var jag nitton. Och jo, jag skämdes lite, var glad att hjälmen döljde min sanna identitet. Men kul var det, så kul att jag funderar på att stoppa upp mina grundlösa föreställningar om hur världen ska vara någonstans där dem hör hemma och göra vad jag vill, skita i alla hämningar. För finns det något mer underbart än människor utan hämningar? Människor som min crosskörande kompis som alltså kör cross i stan fast han är 26, går ut på krogen ensam, lyssnar på RnB och hoppar från tegsbron, beteenden som uppstoppade typer som jag själv föraktar. Bullshit I tell you, bullshit! Nu hoppar jag av mina höga hästar och lever livet! Kanske att jag till och med vågar beställa en white russian vid nästa utgång, använda mina rabattkuponger på Ica eller sjunga med när Amy Diamond spelas på radion. Stora steg mina vänner, mycket stora steg.

För evigt nertystad

Lotta spelade precis in ett telefonsamtal mellan mig och Rickard. Från och med nu sker all kommunikation via denna blogg, jag vägrar nämligen öppna munnen för annat än föda. Det var fruktansvärt.

Till alla er så kallade "vänner" där ute: vafaan har ni inte sagt åt mig att jag låter som hest förskolebarn på crack?! Jag är ytterst besviken på er. Hade jag bara vetat hade jag slutat prata för länge sedan. Nu är skadan redan skedd och det finns ingen återvändo. Och tänk! Jag som tar sånglektioner. Nu blir det till att be om ursäkt till min stackars sånglärare för alla år av tortyr jag utsatt henne för, arma människa...

Vi är egentligen attraktiva...

Antingen blåljög jag i förra inlägget eller så är den här bilden tagen låångt efter tio...


Faktum kvarstår dock, Lotta var INGEN pangbrud!

Hardrock Hallelujah

Jag hittade just mitt VISA-kort i min BH. Klockan är ett, jag har klätt på mig, gått till skolan, blivit fotad av VK och haft möte med min lärare. Och nu upptäcker jag att något skaver vid brösten. Idag är en mycket skarpsint dag.

Igår var det personalfest med hårdrockstema. Jag uppmanade Lotta att våffla håret, spraya det brandgult samt att bära kängor med stålhätta. Jag lurade henne att hon var supersnygg. Det var hon inte. Hon såg ut som det största white trashet jag någonsin skådat. Det här gjorde jag bara för att jag skulle framstå som den snygga systern. I vanliga fall är det ren och skär lögn men igår var det verklighet. Jag var svinhet och dyngporrig, åtminstone fram till tio-snåret. Då hade mestadelen av läppstiftet satt sig på otaliga Captain Morgan-colaglas samt att jag tappade öl på två hångelvänliga män. Jag toppade sedan kvällen med ett 23 minuters fyllesamtal. Jag undrar vad vi sa? Samvetet sa i alla fall åt mig att krypa till korset och be om ursäkt.

Det var en fin kväll, och nu är måndagen sabbad också, som en bonus liksom.

Bröst

Det ska erkännas, jag saknar bröst. Såg just ett par nygjorda sillisar på okänd tjej på fejjan och det ta mig tusan om jag inte fick en trånande blick. Jag förespråkar ofta och gärna rumpans överlägsenhet i jämförelse med bröst, ett billigt försvarstal till mig själv. Mamma har en imponerande barm, en barm jag hoppades på att få ärva, Men ICKE.

Förut fick jag i alla fall det näst bästa, känna på bröst. Under min semibisexuella tid i USA fick jag känna på bröst. Ronja lånade ut sina vid nödtorft. För tillfället umgås jag dock mest med män och dessa är som bekant bröstlösa.

Nu gråter vi en skvätt och går sedan vidare. Det finns en hel värld där ute, full av komplex att sätta tänderna i!

See through

Jag solar solarium två gånger i veckan för tillfället. När jag ligger i den bakteriesmittade solariesängen och svettas tittar jag ner på min kropp och förstör mina känsliga hornhinnor med flit. För er som inte visste så är UV-ljus INTE smickrande, jag våndas och planerar att lägga mina sparpengar på hudbehandlingar och helkroppsvaxning. Därefter sluter jag ögonlocken men tänker hela tiden på hur gärna jag skulle vilja öppna dem, bara för att jag inte får. Så jag faller för frestelsen, öppnar ögonen, stänger dem snabt igen för att sedan öppna dem igen. Och så håller jag på. Därimellan hinner jag tänka att UV-ljuset inte bara skrynklar och cancersmittar min hud, utan att det också på något märkligt sätt skulle förstöra mina inre organ, i synnerhet hjärtat. Sedan somnar jag, drömmer mardrömmar om sommaren, vaknar när lamporna släcks och makar mig ur svettparadiset. Det är med stor förväntan jag ställer mig framför spegeln för att utvärdera resultatet. Jag hittar två nya fräknar, på sin höjd.

Men vet ni vad? Jag struntar fullkomligt i mina fixideér. Det räcker med att jag kastar ett öga på bilden nedan för att åter igen hitta motivationen.


Midsommar 2007

In your face!

Ni som tror att ni levererar originella historier om hur ni som barn drack lacknafta, terroriserade pensionärer, fastnade med tungan på lyktstolpar och bröt handleden i rutschkanan, möt Osvald Jonsson, född och uppvuxen i värstingbyn Ammarnäs. Innan han uppnått åtta års ålder har han sprängt bort de flesta fingrar i ett misslyckat försök att eliminera Ammarnäsgården. Efter många år av ständigt fnysande från en viss humorfri tant fixar Osvald en egen fejkhängningsanordning och väntar på att gumman ska dyka upp, tillkännager att "nu orkar jag inte med dina trakasserier längre!" och hoppar. Tanten svimmar. Osvald skrattar tills han kiknar. Osvald mutar också tjocka kamraten Fia med en Japp för att hon ska sätta sig i ett träd och bajsa på ovannämnda pensionär när hon passerar. Fia tackade ja.

Så lägg ner med era halvmesiga historier om hur ni kissade pappa i ansiktet då han skulle byta blöjor, åt snorkusar eller dödade fåglar med flit. Buga er inför mästaren, Osvald Jonsson.

Rött på vitt

Igår fick jag mens. Det är ju alltid lika glädjefyllda ögonblick. Särskilt igår när jag fick mens på min vita soffa. Efter några meningslösa timmar av slötittande på alltifrån sanningens ögonblick till criminal minds reser jag mig upp och tadaa! En supersnuskig liten blodfläck mitt på soffan. Fram med en flaska vanish och börja gnugga. Spruta och gnugga. Spruta och gnugga. Inte mycket händer så jag resonerar som så att det förmodligen är bäst att låta vanishet verka ett tag så kanske kanske. Går på toa, proppar upp en tampong, borstar gaddarna. Kommer tillbaka. Nu är mensfläcken istället brun och ser ut som en bajsfläck. Runt fläcken urskiljer jag en vitare nyans än resten av soffan. Betyder det här att medlet bleker soffan eller att hela min soffa antagit en jämförelsevis grådaskig nyans i jämförelse med originalfärgen? Fult är det i alla fall.

Rickard ringde nyss, jag ogillar honom starkt. Han befinner sig nämligen i Grekland.
Där är det soligt, varmt och lättjefullt. Här är det blåsigt, trist och ångestladdat.
Rickard ville veta vad jag tyckte att han skulle inhandla för kläder, jag chansade på batik, sarong, prasselbyxor och skrynkelskjorta. Tur att jag är en sådan modeguru som kan guida mina vänner rätt i modevärldens förrädiska fällor.

Att rytmiskt röra kroppen i takt till musik

Utdrag ur en konversation syskonen emellan:
Lotta: Jag och Björn hade ett litet bråk häromdagen
Lisa: Jaha, vad var det om då?
Ludde: Handlade det om att ni hade för hårt sex?

Serious man, det är dags att ta tag i uppfostringsbiten gällande snorvalpen. Det är ett mysterium hur Ronja, Lotta och jag kom att bli sådana belevade och artiga uppenbarelser i jämförelse med den lille.

I helgen återupplevde jag ljuva barndomsminnen: dansföreställning på Idun. Mycket var sig likt: skogstokiga barn på sugarrush ockuperar korridorer och loger, hårspray, puderdamm, svettiga kroppar och överskridd maximumkapacitet bidrar till obefintlig syrehalt och förväntan, nervositet och upphetsning skapar en stämning som går att ta på. Tyvärr var det också mycket som inte var detsamma jämfört med unga år, det sköna nervöspirret i magen infann sig aldrig riktigt, lösviktsgodiset var utbytt mot nötter och mammas föträffliga scenklädskreationer var ersatt av en halvsjabbig insats från egen sida. Men vad spelar det för roll? Lisa Charlotte Diehl entrar scenen och det är tamejfan precis lika jävla fantastiskt som när jag var elva! Adrenalinet pumpar, leendet går från öra till öra och dansglädjen uppfyller mig fullkomligt. Efter mina fyra minuter i rampluset tar det mig sedan åtta dansnummer att återgå till normal andhämtning...dessa hemska konsekvenser av ålderdom!

Många danselever får blommor av nära och kära efter showen. Inte jag. Bilden nedan visar istället min gåva, mottagen från Rickard, Simon, Mattias och Ida. Ett helhjärtat försök till blombukett. När jag sedan bar omkring på kreationen kände jag mig på något märkligt vis tvungen att urskuldra mig då folk gav mig fundersamma blickar. "Ja, vissa får blommor..andra får, jaaa"

Hej mormor!

Min mormor läser denna blogg. Jag blir röd i ansiktet när jag tänker på det. För några dagar sedan fick Ludvig en hundring och ett brev av mormor. Anledningen till hunkan var att mormor hade läst i min blogg att Ludvig inte gillar att duscha men att han nu kanske kunde köpa en trevlig duschkräm eller så för pengarna, för att göra hela processen lite roligare liksom! Hon är rolig hon, min mormor. Ibland sätter hon in en hundring på mitt konto. Då skickar jag ett sms där jag skriver "Tack mormor för hundringen" och så blir hon glad. Hon mutar mig för att vi ska hålla kontakten skulle man kunna säga. Dom bor ju nämligen så förfärligt långt borta, mormor och morfar. Ända ner till sydligaste skåne måste man åka för att säga hej. Till mitt förtret talar ingen av morföräldrarna skånska. Morfar gör det inte, dels därför att han i grund och botten är göteborgare och dels därför att hans förkärlek till korrekt svenska är alltför stor. Mormor gör det inte därför att hon är tyska. Det är synd, skånska är nämligen den vackraste dialekt jag vet. Trots bristen på skånska vid mina besök i Trelleborg brukar besöken vara mycket angenäma. Det är nämligen hos mormor och morfar jag fått (och får fortfarande) min kulturella bildning. I likhet med andra barnbarn har vi försetts med ett konstant sockerintag, badhusbesök och cykelutflykter. Men till skillnad från andra barnbarn har vi också besökt otaliga museér, diskuterat böcker, druckit espresso och gått på balett. Det var inte skitkul när man var elva. Nu är jag däremot helnöjd. Tack mormor och morfar.