Pow Pow

Det snöar, massor. Hela byn är i extas. Och som det kryllar av folk på båda bergen. Mexikanarna med hyrskidor och jeans på, asiaterna som relativt nyligen anslutit sig till nedförsåkningskulturen och fullkomligt begraver sig i kulörta färger, obscena hörlurar och pösiga täckbyxor. Pappa Jim från Seattle har letat fram 80-talslaggen och engagerar ivrigt de snoriga små. Säsongarna är också ute och åker, om än ojande över köerna, nybörjarna och trängseln. Bland dessa hittar vi såklart svenskarna; nästan orimligt utrustade med lavinutrustning (även i pisten), senaste haglöfsjackan och sådär härligt skandinaviskt naturliga och rosiga om kinderna. Australiensarna är också här för säsongen, och många och omisskännliga är dem; gräsrökande halvdana snowboardåkare. Men den mest intressanta gruppen är tveklöst pudersnöeremiterna. Dessa inbitna Whistlerbor som knappt vistats utomhus upp till nu. Vi närmar oss januari, november levererade över 300cm och december kommer att bjuda på likvärdiga nummer och först nu vågar sig powder-junkiesarna utanför dörren. Det är fascinerande och märkligt vilken standard som förväntas.