Ambassadören

Så jag träffar den här svenska killen Jonas på Mongolie Grill där jag jobbar. Kör mitt race och förklarar hur allt funkar och avslutar med att fråga om dom vill ha något att träffa. Jonas pappa Janne lutar sig över bordet och frågar på svenska om Jonas är okej med vatten. Både exalterad och lite röd om kinderna uttrycker jag min glädje över att sällskapet är svenskar men fortsätter likväl i mitt inpräntade fotspår och frågar om dom vill äta med "chop sticks" och kan inte för mitt liv komma på motsvarande ord på svenska. Mot slutet av kvällen när Jonas pappa begett sig mot toaletten frågar Jonas vad som händer i Whistler en kväll som denna. Som god medmänniska och självutvald ambassadör erbjuder jag honom att haka på vår lilla grupp. Så första kvällen hamnar vi på stammisbaren för att prata skidåkning och Göteborg. Då dyker Alex upp. Han är full som en kastrull och kan inte fästa blicken och är övertygad om att den bästa idéen för ikväll är att bryta sig in i Eds och Jamies bubbelpool. Jag skäms. Två dagar senare är försöker vi igen. En galen fest spårar ur och vi befinner oss helt plötsligt i Ed och Jamies bubbelpool. Jonas har bytt om i killarnas omklädningsrum och jag i damernas. Problemet är bara att jag lämnat nyckeln i omklädningsrummet och våra kläder är nu helt inlåsta, inklusive nycklar, mobiltelefoner och annat nödvändigt. Käre Jonas får återvända till sitt hotell klockan fem på morgonen iförd lånade för små kläder (dessutom följer han Sanna på kryckor hem) och jag får sova på Ed och Jamies bäddsoffa iklädd Eds boxershorts och en cool Kanye West tröja. Åtta nästa morgon tvingar jag mig själv ur sängen med det formidabla uppdraget att hitta en granne som också äger en nyckel till omklädningsrummen. Skamsen och iklädd alldeles för stora skor och boxershorts vandrar jag runt och knackar dörr. Efter många om och men får jag äntligen napp och kläderna återförs till sina egentliga ägare. Stackars stackars Jonas. Han tackade mig för en kul vecka men jag känner mig mest som en usel ambassadör.